Gammal novell
Jag skriver till dig för jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag måste få berätta för någon om henne. Jag inbillar mig att om jag gör det så kommer den bitande känslan att försvinna, att jag ska ska kunna somna på kvällarna utan mina armar hårt tryckta mot bröstet och minna lungor skrikande efter luft.
Jag träffade Livia tre gånger.
Första gången var världen orange, en svag nyans inte olikt ett ljus blygsamma låga. Löv tog sina sista farväl innan de sakta seglade ner mot den frusna gången. Och där stod hon. Det var inget magiskt över henne, det var inget speciellt i hur våra blickar möttes, inte som på filmer, utan vi bara stod där. Hennes rödgråtna ögon uppspärrade och tårarna på hennes kinder blänkte svagt i solskenet. Hon hostade till och sjönk ner mot marken, drog mig med sig. Så satt vi, min hand lätt vilande mot hennes guppande axlar medan hennes gråt övergick i svaga snyftningar. Hon grät, jag såg på och runt omkring fortsatte världen som vanligt.
Andra gången var omgivningen vit. Vi hade bestämt en mötesplats inne på ett konditori. Det var ett mysigt fik med sliten inredning och luften fylld med dofter av kanel och vanilj. Jag förundrades ännu en gång över hur tyst hon dök upp, hur hon helt plötsligt bara stod där. Hållningen ihop sjunken och hennes ansikte bekymrat. Hon hävdade gång på gång att allt var bra, att hennes olyckliga gestalt inte betydde något. Hon sa det så mycket att jag själv började tro att det var sant. Jag önskar att jag hade stått i mot.
Tredje gången var världen grön. Vi träffades, vi skrattade och för ett kort ögonblick lät jag mig hoppas att allt skulle bli okej.
Det blev det inte.
Fyra dagar senare tog en flicka sitt liv. Folk skulle sörja, lägga blommor på graven och gå vidare.
Jag var den enda som stannade, för jag var den enda som fått lappen.
Jag älskar dig, idiot. xoxo Livia
Jag skrattade till mellan tårarna och mumlande svagt för mig själv;
-Jag älskar dig också.
Så bra!